Life as I know it...

Vet egentligen inte vad jag vill skriva, kände bara att jag måste skriva något. Den fjortonde december fick jag reda på att jag skulle få en till bebis. Jag blev överlycklig. Jag kände mig som världens mest lyckligt lottade människa. Jag mådde underbart, var glad, log åt allting och kunde inte bärga mig att få berätta för dom jag älskar. Så jag berättade och tänkte att den här graviditeten ska jag inte vara så rädd som jag var med Benjamin. Jag ska inte tänka att det kommer kunna bli ett missfall för jag ska föda det här barnet och det ska vara en fantastisk frisk liten människa som kommer ta mitt hjärta med lika storm som Benjamin gjorde...

I torsdags på kvällen kom det blod. Gammalt blod. Sakta började mina orostankar komma fram igen, dom som jag gjort allt för att skjuta undan. Dagen efter kom det mera. Färskt. Vi satt sex timmar i väntrummet på gynakuten på sös. Läkaren sa att det var för tidigt i graviditeten för att kunna se barnet, att det låg för högt upp i livmodern men baserat på mina blödningar tyckte hon att jag skulle ställa in mig på ett missfall. Jag blödde hela nyårsafton och även idag och jag kan inte sluta gråta. Jag känner mig misslyckad, går igenom i huvudet om och om igen om jag har gjort någonting fel, om gud straffar mig för någonting, om jag aldrig kommer få fler barn... Den tolfte januari ska jag tillbaka till sös och kolla så allt har kommit ut. Annars måste jag sövas ner och skrapas. Det här kommer bli dom två längsta veckorna i mitt liv. Det gör så jävla ont.