Life as I know it...

Nu behöver vi verkligen sommar men först måste mamma Karlsson bli fit.

Irritation, sämre koncentrationsförmåga och trötthet, att sluta med socker är inte det lättaste. Men vi alla som gjort det förut vet att om några dagar är det över, dag två brukar vara den svåraste och det är imorgon.

Dagens LCHF-meals:

Frukost: Två hembakade lchfbröd med smör och kaviar (kaviar är inte okej men hade inget annat pålägg hemma så det fick bli ett tunt lager), min takeawaykopp med svart kaffe och en cola zero.

Lunch: En och en halv isterband med coleslaw och blandsallad, vitlöksdressing.

Middag: Kassler och broccoligratäng med massa gott i. Det blev verkligen kanongod!

Snacks på kvällen när jag höll på att bli galen: Några hallon med lite lite lite mjölk till.

Över det hela en riktigt bra dag!

Idag köpte jag även mitt allträningskort på friskis och fläskis så nu jävlar är det kokta fläsket stekt :). Imorgon blir det spinning klockan 12 med Lotta i min klass. Får se om jag verkligen vågar, hon vill gå på medelpass, my god jag har ju inte tränat sen dackefejden...

Nina

Igår, idag, imorgon. För alltid.

All of this lines across my face, tells you the story of who I am, so many stories...

Jag måste skriva min diabetesuppsats. Typ nyss. Fan fan fan, jag bara skjuter upp den hela tiden och idag är det mindre än en vecka tills vi börjar skolan igen. Skit. Ska jobba imorgon kväll, sen lördag hela dagen så söndag får bli skrivardag. Hela dagen. Kanske till och med borde fixa barnvakt så det faktiskt blir gjort.

Annars händer det inte mycket här hemma, har plockat bort julen, den gjorde mig bara mer deprimerad, tvättat, diskat, ja det vanliga. Hängt upp en tavla i köket. Försöker hålla mig sysselsatt så jag inte ska tänka "på torsdag, på torsdag...". Snart över. Då ska jag köpa ett gymkort. Det får bli mitt avslut på det här.

Nina

Nyårsafton.

Vet egentligen inte vad jag vill skriva, kände bara att jag måste skriva något. Den fjortonde december fick jag reda på att jag skulle få en till bebis. Jag blev överlycklig. Jag kände mig som världens mest lyckligt lottade människa. Jag mådde underbart, var glad, log åt allting och kunde inte bärga mig att få berätta för dom jag älskar. Så jag berättade och tänkte att den här graviditeten ska jag inte vara så rädd som jag var med Benjamin. Jag ska inte tänka att det kommer kunna bli ett missfall för jag ska föda det här barnet och det ska vara en fantastisk frisk liten människa som kommer ta mitt hjärta med lika storm som Benjamin gjorde...

I torsdags på kvällen kom det blod. Gammalt blod. Sakta började mina orostankar komma fram igen, dom som jag gjort allt för att skjuta undan. Dagen efter kom det mera. Färskt. Vi satt sex timmar i väntrummet på gynakuten på sös. Läkaren sa att det var för tidigt i graviditeten för att kunna se barnet, att det låg för högt upp i livmodern men baserat på mina blödningar tyckte hon att jag skulle ställa in mig på ett missfall. Jag blödde hela nyårsafton och även idag och jag kan inte sluta gråta. Jag känner mig misslyckad, går igenom i huvudet om och om igen om jag har gjort någonting fel, om gud straffar mig för någonting, om jag aldrig kommer få fler barn... Den tolfte januari ska jag tillbaka till sös och kolla så allt har kommit ut. Annars måste jag sövas ner och skrapas. Det här kommer bli dom två längsta veckorna i mitt liv. Det gör så jävla ont.