Till tonerna av min sons batteridrivna kattgitarr gråter jag idag en tår.

Vet inte varför men ibland kan jag bli så fruktansvärt sorgsen, alla har vi väl såna dagar, vissa fler (läs jag) och vissa färre. Ni vet hur man ibland bara surfar runt på facebook, hamnar på den ena profilen efter den andra? Idag hamnade jag på min lillasysters kompis profil som på sin status skrivit såhär: 

"Ingen tycker om mig i den nya skolan. Ingen vill vara med mig och ingen kille tycker jag är söt." 

Det fick mig att känna sån outgrundlig sorg för henne, det är inte bara superjobbigt att vara i tonåren, förstå då att vara det plus cp-skadad. Stackars stackars henne. Om jag kunde skulle jag dela upp mig själv, benen till någon förlamad, ryggen till någon med ryggmärgsbråck, hjärtat till någon med pacemaker, ja ni förstår var den här listan är på väg. Idag mår jag dåligt över att jag är så lycklig lottad. Över att alla inte kan få ha det jag har. Och tacksam. Idag är jag tacksam för min friska kropp och min inte alltför jobbiga tonårstid. Tacksam att jag kunnat föda ett barn och ta hand om honom utan större problem. Tacksam att det finns så mycket hjälp för våra funktionshindrade och förståndshandikappade här i Sverige. Tacksam att vi bor i ett så pass rikt land att min syster alltid fått dom operationer hon behöver och min lillebror fått ett jobb han trivs på som inte innebär idiotarbete. För mina småsyskon är inga idioter. Dom är speciella. Finast i hela världen. 

Nina